Ett Ekomdernistiskt Manifest - Svenska

Påståendet att jorden är människans planet blir bara mer sant för varje dag som går. Människan kommer från jorden och jorden omformas av mänsklig hand. Många geovetenskapsmän uttrycker detta genom att säga att jorden nu har inträtt i en ny geologisk epok: Antropocen, människans tidsålder.

Vi skriver i egenskap av akademiker, vetenskapsmän, förkämpar och medborgare, fast förvissade om att kunskap och teknologi som används med klokhet kan ge oss en bra, eller till och med fantastisk, antropocen. En bra antropocen förutsätter att mänskligheten använder sin växande sociala, ekonomiska och teknologiska styrka till att förbättra människors livsvillkor, stabilisera klimatet och skydda naturen.

I och med detta hävdar vi ett långsiktigt miljöideal: att mänskligheten måste minska sin miljöpåverkan för att ge naturen mer utrymme. Samtidigt förkastar vi ett annat: att mänskliga samhällen måste harmonisera med naturen för att undvika ekonomiskt och ekologiskt sammanbrott.

Dessa två ideal går inte längre att förena. Naturliga system brukar i allmänhet inte skyddas eller förbättras av att mänskligheten är beroende av dem för sin försörjning och välfärd.

Att förtäta mänskliga aktiviteter - i synnerhet jordbruk, energiutvinning, skogsbruk och bosättning - så att de upptar mindre landyta och ger mindre inverkan på naturen, är nyckeln till att frikoppla mänsklig utveckling från miljöpåverkan. Dessa socioekonomiska och teknologiska processer är grundläggande för att modernisera ekonomin och skydda miljön. Sammantaget ger de människan möjlighet att begränsa klimatförändringen, bevara naturen och avhjälpa jordens fattigdom.

Trots att vi till dags dato har skrivit var och en för sig har våra åsikter i ökande omfattning diskuterats som en sammanhängande helhet. Vi kallar oss ekopragmatiker och ekomodernister. Vi ger ut detta manifest för att bekräfta och förtydliga våra åsikter, samt för att beskriva vår vision om hur mänsklighetens enastående förmågor kan tas i bruk för att skapa en bra antropocen.

1.

Mänskligheten har blomstrat under de senaste två århundradena. Den förväntade medellivslängden har ökat från 30 till 70 år, vilket gett en stor och växande befolkning som resultat, och med förmåga att leva i många olika miljöer. Mänskligheten har gjort utomordentliga framsteg för att minska förekomst och inverkan av infektionssjukdomar, och har blivit mer motståndskraftig mot extrema väderförhållanden och andra naturkatastrofer.

Våld i alla former har minskat avsevärt och har troligen nått de lägsta nivåerna per capita någonsin i mänsklighetens historia, oaktat 1900-talets fasor och dagens terrorism. Globalt sett har människan rört sig från enväldiga ledare mot liberal demokrati, kännetecknad av rättssäkerhet och ökad frihet.

Personlig, ekonomisk och politisk frihet har spritts över världen och accepteras idag allmänt som universella värderingar. Modernisering befriar kvinnor från traditionella könsroller vilket ökar deras möjlighet att själva bestämma över sin graviditet. Ett historiskt sett stort antal människor - såväl i relativa som absoluta tal - har befriats från otrygghet, armod och slaveri.

Samtidigt har mänsklighetens blomstring tärt hårt på naturlig miljö och djurliv. Människan utnyttjar ungefär hälften av planetens isfria landområden, till största delen som betesmark, åkermark och för skogsbruk. Av de landområden som en gång täcktes av skog har 20 procent tagits i anspråk för mänsklig användning. Många däggdjurs-, groddjurs- och fågelarter har minskat sina populationer med mer än 50 procent bara under de senaste 40 åren. Fler än 100 sådana arter utrotades under 1900-talet, och ungefär 785 sedan år 1500. I skrivande stund finns bara fyra kända exemplar av den nordliga vita noshörningen i livet.

Givet att människan är helt beroende av en levande biosfär, hur är det möjligt att människan kan åsamka de naturliga systemen så mycket skada utan att skada sig själv mer?

Paradoxen kan förklaras med den roll teknologin spelar för att minska mänsklighetens beroende av naturen. Mänsklig teknologi, från den äldsta som gjorde att jägare och samlare kunde bli jordbrukare, till de som driver dagens globaliserade ekonomi, har gjort mänskligheten mindre beroende av de många ekosystem som en gång utgjorde vårt enda uppehälle, och har ofta lämnat dessa ekosystem allvarligt skadade.

Trots ofta förekommande påståenden, med början på 1970-talet, om grundläggande "tillväxtbegränsningar", finns det fortfarande anmärkningsvärt få bevis på att befolkningsökning och ekonomisk tillväxt kommer att överträffa vår förmåga att odla livsmedel, eller att anskaffa livsnödvändiga materiella resurser, inom överskådlig framtid.

I den mån det finns fasta fysiska gränser för mänsklig konsumtion är de så teoretiska att de saknar praktisk betydelse. Exempelvis är den mängd solstrålning som träffar jorden i slutänden ändlig men utgör ingen betydelsefull begränsning för mänsklig verksamhet. Vår mänskliga civilisation kan blomstra i århundraden, ja årtusenden, av den energi som produceras i en sluten uran- eller thoriumcykel, eller från väte-deuteriumfusion. Med välordnad förvaltning finns ingen risk för att människan ska lida brist på jordbruksmark för livsmedelsproduktion. Givet att vi har gott om mark och obegränsad tillgång på energi kan vi lätt finna ersättningar för andra materiella ting som är viktiga för välfärden vid en bristsituation eller om kostnaderna blir för höga.

Dock kvarstår allvarliga långsiktiga miljöhot mot mänsklighetens välfärd, såsom antropogen klimatförändring, utarmning av stratosfärens ozonskikt och försurning av oceanerna. Medan dessa risker är svåra att kvantifiera står det idag klart att de kan medföra betydande risker för katastrofal påverkan på samhällen och ekosystem. Också gradvisa, icke-katastrofala följder som förknippas med dessa hot kan sannolikt orsaka avsevärda mänskliga och ekonomiska kostnader, samt ökande ekologiska förluster.

Stora delar av jordens befolkning löper fortfarande omedelbara hälsorisker i närmiljön. Luftföroreningar inom- och utomhus orsakar miljontals sjukdoms- och förtida dödsfall varje år.[i] Förorenat vatten och vattenöverförda sjukdomar som beror på nedsmutsade och förstörda avrinningsområden orsakar lika mycket lidande.

2.

Även om mänsklighetens miljöpåverkan fortsätter att växa sammanlagt, ser vi idag ett flertal långsiktiga trender som verkar för en markant frikoppling av mänsklig välfärd från miljöpåverkan.

Frikoppling sker i såväl relativa som absoluta tal. Relativ frikoppling innebär att mänsklig miljöpåverkan ökar i långsammare takt än total ekonomisk tillväxt. Sålunda får vi mindre miljöpåverkan för varje enhet ekonomiskt resultat (miljöpåverkan som t ex skogsavverkning, djurdöd, förorening). Den totala påverkan kan fortfarande öka men i långsammare takt än vad som annars skulle vara fallet. Absolut frikoppling innebär att den totala sammanlagda miljöpåverkan når sitt maxvärde för att sedan minska, även om den ekonomiska tillväxten fortsätter.

Frikoppling kan drivas både av teknologiska och demografiska trender och orsakas vanligen av en kombination av bägge.

Tillväxt-takten för jordens befolkning har redan passerat sitt maxvärde. Dagens tillväxttakt är en procent per år, en nedgång från det högsta värdet på 2,1 procent på 1970-talet. Länder som tillsammans har mer än halva jordens befolkning har idag födelsetal som ligger under reproduktionsnivån. Befolkningstillväxt drivs idag primärt av längre livslängder och lägre spädbarnsdödlighet, inte av ökande fertilitet. Givet innevarande trender är det mycket möjligt att jordens befolkning blir som störst under detta århundrade för att därefter börja minska.

Befolkningstrender är intimt kopplade till annan demografisk och ekonomisk dynamik. För första gången i världshistorien bor mer än hälften av jordens befolkning i städer. År 2050 förväntas 70 procent bo i städer, en siffra som kan komma att stiga till 80 procent eller mer vid århundradets slut. Städer kännetecknas av både hög befolkningstäthet och låg fertilitet.

Städer upptar bara en till tre procent av jordens yta men är ändå hem för nära fyra miljarder människor. Som sådana både driver och symboliserar städer mänsklighetens frikoppling från naturen, och presterar avsevärt bättre än jordbruksekonomier vad gäller att effektivt möta materiell efterfrågan samtidigt som miljöpåverkan minskas.

Städernas tillväxt sammantaget med de ekonomiska och ekologiska fördelar som följer är oskiljaktiga från förbättrad agrikulturell produktivitet. Efterhand som jordbruket blivit effektivare med avseende på landyta och arbetskraft har landsbygdsbefolkningen lämnat landsbygden och flyttat till städerna. År 1880 arbetade ungefär halva USA:s befolkning inom jordbruket. Idag är det mindre än två procent som gör det.

När många människor på detta sätt befriats från tungt jordbruksarbete har enorma mänskliga resurser frigjorts för andra verksamheter. Städer, som vi känner dem idag, skulle inte kunna existera utan radikala förändringar inom jordbruket. Modernisering är, å andra sidan, inte möjlig i en självförsörjande jordbruksekonomi.

Dessa förbättringar har medfört inte bara mindre krav på arbetskraft per producerad jordbruksenhet utan också lägre krav på landyta. Detta är ingen ny trend: ökande skördar har under årtusenden minskad den landyta som behövs för att föda en genomsnittlig person. Genomsnittligt landutnyttjande per capita är idag kolossalt mycket mindre än för 5 000 år sedan, trots att en nutida människa äter betydligt rikligare kost. Tack vare teknologiska förbättringar inom jordbruket har den landyta som behövs för att odla grödor och producera animalisk föda åt en genomsnittsperson minskat med hälften under det halvsekel som började i mitten av 1960-talet.

Ett förtätat jordbruk, tillsammans med att frångå ved som bränsle, har medfört att många delar av världen uppvisar nettotillväxt av skogsareal. Ungefär 80 procent av New England är idag skogbevuxet jämfört med ungefär 50 procent vid 1800-talets slut. Under de senaste 20 åren har den landyta som används till skogsbruk minskat med 50 miljoner hektar i hela världen, en landyta som motsvarar Frankrike i storlek. Denna "skogsomvandling" från netto skogsavverkning till netto skogstillväxt tycks vara ett lika envist fenomen som den demografiska omvandling som minskar människans födelsetal när fattigdomen minskar.

Människans användning av många andra resurser når sina toppar på motsvarande sätt. Den mängd vatten som behövs till genomsnittlig kost har minskat med nära 25 procent under det senaste halvseklet. Kväveutsläpp fortsätter att orsaka övergödning och bottendöd i t ex Mexikanska golfen. Medan den totala mängden kväveutsläpp ökar, har mängden utsläpp per producerad enhet minskat avsevärt i utvecklade länder.

I själva verket, och i motsats till den ofta uttryckta rädslan för att oändlig tillväxt står i konflikt med planetens ändliga resurser, kan efterfrågan på många materiella ting mättas när samhällen blir rikare. Köttkonsumtionen har t ex nått sin topp i många rika länder och har förskjutits från oxkött mot proteinkällor som kräver mindre landyta.

När efterfrågan på materiella ting uppfylls kan utvecklade ekonomier uppleva ökad konsumtion inom mindre materialintensiva tjänste- och kunskapssektorer vilka står för en ökande andel av den ekonomiska aktiviteten. Denna dynamik kan bli ännu mer uttalad i dagens utvecklingsländer som kan dra fördel av att vara "late adopters" av resurseffektiva teknologier.

Sammantaget medför dessa trender att människans totala påverkan på miljön, inklusive ändrat landutnyttjande, överexploatering och utsläpp, kan nå sina maxvärden och börja minska under innevarande sekel. Genom att förstå och främja dessa framväxande processer har människan chansen att återställa viltliv och växtliv på vår jord — samtidigt som utvecklingsländer uppnår modern levnadsstandard och materiell fattigdom försvinner.

3.

De frikopplingsprocesser som beskrivs ovan utmanar tanken att tidigare samhällen tog mindre naturresurser i anspråk än vad moderna samhällen gör. I den mån äldre samhällen hade mindre miljöpåverkan berodde det på att de hade betydligt mindre befolkningar.

Faktum är att tidiga mänskliga samhällen med mycket enklare teknologier ställde betydligt högre krav på individuell landyta än nutida samhällen. Betänk att en befolkning på bara en eller två miljoner nordamerikaner utrotade de flesta av kontinentens stora däggdjur genom jakt under sen pleistocen, samtidigt som de brände och fällde skog över hela kontinenten. Omfattande mänsklig miljöomvandling fortsatte under hela holocen-perioden: så mycket som tre fjärdedelar av all global skogsavverkning skedde före den industriella revolutionen.

De teknologier som människosläktets anfäder använde för att uppfylla sina behov gav betydligt lägre levnadsstandard med mycket högre miljöpåverkan per capita. Utan betydande mänsklig massdöd kommer alla försök att återkoppla till naturen i större skala med hjälp av dessa teknologier att leda till en fullständig ekologisk och mänsklig katastrof.

Jordens ekosystem hotas idag av att människan är alltför beroende av dem: människor som är beroende av ved och kol som bränsle hugger ner och förstör skogar; människor som äter viltkött jagar lokala däggdjursarter till utrotning. Oavsett om det är inhemsk lokalbefolkning eller ett utländskt företag som drar nytta så är det människans fortgående beroende av naturliga miljöer som utgör problem för att bevara naturen.

Omvänt ger modern teknologi, som utnyttjar flöden och tjänster i naturliga ekosystem mer effektivt, en verklig möjlighet att minska mänsklighetens totala påverkan på biosfären. Att anamma dessa teknologier är att hitta vägar som leder till en bra antropocen.

De moderniseringsprocesser som i ökande utsträckning frigjort människan från naturen är, naturligtvis, dubbeleggade eftersom de också har förstört den naturliga miljön. Fossila bränslen, mekanisering och tillverkning, syntetiska gödningsmedel och bekämpningsmedel, elektrifiering samt moderna transport- och kommunikationsteknologier har i första hand möjliggjort större befolkning och högre konsumtion. Hade inte teknologin utvecklats sedan medeltiden skulle den mänskliga befolkningen utan tvivel inte heller ha vuxit särskilt mycket.

Det är också sant att stora, allt rikare stadsbefolkningar har ställt större krav på avlägsna platsers ekosystem – naturresursers utnyttjande har globaliserats. Samma teknologier har också gjort det möjligt för människor att säkerställa tillgång på livsmedel, bostad, uppvärmning, belysning och mobilitet med hjälpmedel som är enormt mycket mer resurs- och yteffektiva än någonsin tidigare i mänsklighetens historia.

Att frikoppla människans välfärd från förstörelse av naturen kräver en medveten acceleration av framväxande frikopplingsprocesser. I vissa fall är målet att utveckla teknologiska substitut. För att minska skogsavverkning och luftföroreningar inomhus krävs att trä och kol ersätts med modern energi.

I andra fall bör mänsklighetens mål vara att utnyttja resurser mer produktivt. Till exempel kan förbättrad jordbruksavkastning minska omvandlingen av skogar och betesmarker till jordbruk. Människan bör sträva efter att befria miljön från ekonomin.

Urbanisering, förtätat jordbruk, kärnkraft, vattenbruk och avsaltning är samtliga exempel på processer med påvisad potential att minska mänsklighetens krav på miljön, vilket ger ökat utrymme för andra arter än människan. Suburbanisering, lågavkastande jordbruk och många former av förnybar energiproduktion ställer däremot i allmänhet högre krav på landyta och resurser och lämnar mindre utrymme åt naturen.

Dessa mönster tyder på att människan lika gärna bevarar naturen på grund av att den inte uppfyller mänskliga behov som av rent estetiska eller andliga skäl. De delar av planeten som människan ännu inte har omvandlat i grunden har mestadels bevarats eftersom man inte funnit någon ekonomisk nytta med dem — berg, öknar, boreala skogar och andra "marginella" markområden.

Frikoppling ökar möjligheten att samhällen kan nå maximal mänsklig miljöpåverkan utan att ta ytterligare relativt orörda områden i anspråk. Oanvänd natur är bevarad natur.

4.

Riklig tillgång till modern energi är en viktig förutsättning för mänsklig utveckling och för att frikoppla utveckling från naturen. Tillgång på billig energi gör att fattiga människor i hela världen kan sluta använda skogar som bränsle. Den gör att människor kan producera mer livsmedel på mindre yta tack vare energikrävande produktionsmedel som gödsel och traktorer. Energi hjälper människan att återvinna avloppsvatten och avsalta havsvatten, och därmed bevara floder och akvifärer. Den ger människan möjlighet till billig återvinning av metall och plast i stället för gruvbrytning och raffinering. Om vi ser framåt kan modern energi komma att ge möjlighet att utvinna kol ur atmosfären för att minska den ansamling av kol som driver global uppvärmning.

Under de senaste tre seklen har dock globalt ökande energiproduktion medfört ökande koncentrationer av koldioxid i atmosfären. Många länder har också långsamt minskat kolanvändning genom minskat kolberoende i ekonomin under samma tidsperiod. De har dock inte gjort det tillräckligt snabbt för att de ackumulerade koldioxidutsläppen ska hållas så låga att de tillförlitligt uppfyller det internationella målet om mindre än 2 grader Celsius global uppvärmning. Påtagliga begränsningar av klimatförändringen kräver därför att människan snabbt påskyndar befintliga processer för att minska kolanvändningen.

Det kvarstår dock mycket förvirring om hur detta ska åstadkommas. I utvecklingsländer är ökande energiförbrukning starkt förbunden med ökande inkomster och förbättrad levnadsstandard. Trots att användning av många andra materiella resurser såsom kväve, timmer och mark börjar nå sina toppar pekar energins centrala roll för mänsklig utveckling, och dess många användningsområden som ersättning för materiella och mänskliga resurser, på att energiförbrukningen kommer att fortsätta öka under större delen av, eller hela, 2000-talet.

Av det skälet kommer varje konflikt mellan att begränsa klimatförändring och den fortsatta utvecklingsprocessen, genom vilken miljarder människor i världen får modern levnadsstandard, också fortsättningsvis att med eftertryck lösas till den senares fördel.

Klimatförändring och andra ekologiska utmaningar tillhör inte de viktigaste problemen för dagen för en majoritet av världens befolkning. Det ska de inte heller göra. Ett nytt koleldat kraftverk i Bangladesh kan ge luftföroreningar och ökande koldioxidutsläpp men kommer också att rädda liv. För de miljoner som lever utan tillgång till belysning och som tvingas elda med dynga för att laga mat ger elektricitet och moderna bränslen, oavsett källa, en väg till ett bättre liv, även om de också medför nya miljöproblem.

Att på meningsfullt sätt begränsa klimatförändringar är i grunden ett teknologiskt problem. Med detta menar vi att också dramatiska begränsningar av den globala förbrukningen per capita skulle vara otillräckliga för att åstadkomma betydande begränsningar av klimatförändringen. I frånvaro av djupgående teknologiska förändringar finns det ingen trovärdig väg till en meningsfull begränsning av klimatförändringen. Allt medan förespråkare har skilda åsikter om vilka teknologiska lösningar de föredrar, känner vi inte till något kvantifierat scenario för begränsning av klimatförändringen i vilket teknologiska förändringar inte står för en övervägande huvuddel av de minskade utsläppen.

De enskilda teknologiska vägval som människor kan göra för att begränsa klimatförändringen förblir starkt ifrågasatta. Teoretiska scenarion för att begränsa klimatförändringen brukar vanligen återspegla sina förespråkares teknologiska preferenser och analytiska antaganden medan de alltför ofta misslyckas med att förklara till vilken kostnad, i vilken takt och i vilken omfattning koldioxidsnåla energiteknologier kan tas i bruk.

Historiska förändringar av energiproduktion tyder dock på att det har funnits konsekventa mönster förknippade med det sätt på vilket samhällen byter till renare energikällor. Att ersätta bränslen av lägre kvalitet (dvs mindre koldioxidsnåla, med lägre energitäthet) med bränslen av högre kvalitet (dvs mer koldioxidsnåla, med högre energitäthet) är det sätt på vilket praktiskt taget alla samhällen har minskat sin kolanvändning, vilket visar vägen mot snabbare minskning av kolanvändning i framtiden. Att övergå till en värld som får sin energi från energikällor utan koldioxidutsläpp ställer krav på teknologier som är energitäta och kapabla att skalas upp till många tiotals terawatt för att energiförsörja en växande mänsklig ekonomi.

Tyvärr är de flesta förnybara energikällor oförmögna till detta. Den mängd landyta och annan miljöpåverkan som behövs för att energiförsörja världen med biobränslen eller andra förnybara energikällor är av sådan omfattning att vi tvivlar på att de utgör en vettig väg till en framtid utan koldioxidutsläpp och med liten miljöpåverkan.

Högeffektiva solceller tillverkade av material som förekommer rikligt i jorden är ett undantag och har potential att ge många tiotals terawatt på några få procent av jordytan. Dagens solteknologi kräver avsevärd vidareutveckling för att nå dit och dessutom utveckling av billiga teknologier för energilagring som i stor skala kan hantera en högst varierande energiproduktion.

Kärnklyvning utgör i dagsläget den enda befintliga koldioxidfria teknologin med påvisad förmåga att uppfylla huvuddelen av, kanske rentav all, en modern ekonomis energiefterfrågan. Dock finns ett flertal olika sociala, ekonomiska och institutionella problem som gör det osannolikt att dagens kärnkraftsteknologier kan tas i bruk i den omfattning som är nödvändig för att åstadkomma betydande begränsningar av klimatförändringen. En ny generation kärnkraftsteknologi som är säkrare och billigare är troligen nödvändig för att kärnenergi ska uppnå sin fulla potential som en viktig teknologi för att begränsa klimatförändring.

I det långa loppet representerar nästa generation solenergi, avancerad kärnklyvning och kärnfusion de troligaste vägarna mot de sammanslagna målen om klimatstabilisering och radikal frikoppling av människan från naturen. Om historiska förändringar i energiproduktion ska vara vägledande kommer en sådan förändring dock att ta tid. Under övergången kan andra energiteknologier ge viktiga sociala och miljömässiga fördelar. Exempelvis kan vattenkraft utgöra en billig källa till koldioxidsnål energi i fattiga nationer även om dess påverkan i form av landyta och vattenanvändning är relativt stor. Fossila bränslen med avskiljning och lagring av koldioxid kan likaså ge avsevärda miljöfördelar jämfört med dagens energi från fossila bränslen eller biomassa.

Den etiska och pragmatiska vägen till en rättvis och långsiktigt hållbar global energiekonomi förutsätter att människan så snabbt som möjligt övergår till energikällor som är billiga, rena, energitäta och rikligen förekommande. En sådan väg kräver uthålligt offentligt stöd för att utveckla och ta i bruk rena energiteknologier, såväl intra- som internationellt, genom internationellt samarbete och konkurrens, och inom ett bredare ramverk för global modernisering och utveckling.

5.

Vi skriver detta manifest med stor kärlek och känslomässiga band till naturen. Genom att uppskatta, utforska, försöka förstå och odla naturen kan många människor kliva utanför det egna jaget. De får kontakt med sin innersta evolutionshistoria. Även personer som aldrig upplever den vilda naturen direkt bekräftar dess existens som viktig för deras psykiska och andliga välmående.

Människan kommer alltid att vara materiellt beroende av naturen i viss grad. Även om en helsyntetisk värld skulle vara möjlig skulle många av oss ändå välja att fortsätta leva närmare naturen än vad försörjning och teknologi kräver. Vad frikoppling erbjuder är möjligheten att mänsklighetens materiella beroende av naturen kan vara mindre destruktivt.

Visionen om en aktivare, medvetnare och snabbare frikoppling bygger snarare på andliga eller estetiska än på materiella eller nyttobaserade argument. Nuvarande och framtida generationer skulle kunna leva och frodas på en planet med betydligt mindre biologisk mångfald och orörd natur. Det är dock inte den värld vi vill eller, om mänskligheten anammar frikopplingsprocesserna, behöver acceptera.

Det vi här kallar natur, eller till och med orörd natur, omfattar landskap, kustlandskap, biomer och ekosystem som, i fler fall än inte, regelbundet har förändrats av mänskligt inflytande under århundraden och årtusenden. Miljövårdsvetenskap och begrepp som biologisk mångfald, komplexitet och ursprunglighet är användbara, men kan inte ensamma bestämma vilka landskap som ska bevaras, eller hur.

I de flesta fall finns ingen unik referens före människans förändring till vilken naturen skulle kunna återställas. Exempelvis kan arbetet med att återställa landskap till att närmare efterlikna tidigare tillstånd ("ursprunglighet") innebära att nyligen anlända arter ("invasiva arter") förs bort och alltså medför en lokalt minskad biologisk mångfald. I andra fall kan samhällen bestämma sig för att offra unrsprungligheten för nymodighet och biologisk mångfald.

Uttalade ansträngningar att bevara landskap för deras icke-nyttobaserade värde är ofrånkomligen antropogena val. Av det skälet är alla ansträngningar att bevara i grunden antropogena. Att bevara orörd natur är inte ett mindre mänskligt val, som tjänar mänskliga preferenser, än att jämna den med marken. Människor bevarar orörd natur och landskap genom att övertyga andra medborgare att platserna, och de vilda djur som finns där, är värda att skydda. Människor kan välja att låta vissa funktioner — såsom vattenrening och skydd mot översvämning — tillhandahållas av naturliga system som skogsbevuxna avrinningsområden, rev, kärr och våtmarker, även om dessa naturliga system är dyrare än att helt enkelt bygga reningsverk, skyddsvallar mot havet och fördämningar. Det finns ingen enda patentlösning som passar överallt.

Miljön formas av olika lokala, historiska och kulturella preferenser. Vi tror att förtätning av jordbruk för att bevara landområden är nyckeln till att bevara orörd natur, men vi förstår att många samhällen även fortsättningsvis väljer att dela landområden, att bevara djurliv inom jordbrukslandskapen snarare än att låta landskapen återgå till orörd natur i form av gräsmarker, buskmark och skog. Där frikoppling minskar trycket på landskap och ekosystem att uppfylla grundläggande mänskliga behov måste markägare, samhällen och regeringar ändå bestämma till vilka estetiska eller ekonomiska syften de vill använda sådana landområden.

Snabbare frikoppling räcker inte som enda åtgärd för att säkerställa mer orörd natur. Det måste även fortsättningsvis finnas miljöpolitik och en miljörörelse som kräver mer orörd natur av estetiska och andliga skäl. Tillsammans med frikoppling av mänsklighetens materiella behov från naturen, kommer etablering av ett varaktigt åtagande att bevara vildmark, biologisk mångfald och en mosaik av vackra landskap att kräva en djupare känslomässig koppling till dessa.

6.

Vi hävdar att accelererad, aktiv och medveten frikoppling är nödvändig, och att människan har förmåga därtill. Teknologiska framsteg är inte oundvikliga. Att frikoppla miljöpåverkan från ekonomiska resultat är inte en enkel funktion av marknadsdrivna uppfinningar och effektivt handlande i bristsituationer. Mänsklighetens långa väg för att omvandla naturliga miljöer med hjälp av teknologi började långt innan det fanns något som liknade marknad eller prissignal. Tack vare ökande efterfrågan, knapphet, inspiration och tur har mänskligheten omdanat världen under årtusenden.

Teknologiska lösningar på miljöproblem måste också beaktas i ett bredare socialt, ekonomiskt och politiskt perspektiv. Vi tycker att det är kontraproduktivt när länder som Tyskland och Japan, och stater som Kalifornien, stänger ner kärnkraftverk, kolbaserar sin energiproduktion och på nytt sammankopplar sina ekonomier med fossila bränslen och biomassa. Sådana exempel understryker dock tydligt att teknologiska val inte styrs av avlägsna internationella organisationer utan snarare av nationella och lokala institutioner och kulturer.

Alltför ofta sammanblandas modernisering av både anhängare och motståndare med kapitalism, bolagsmakt och laissez-faire ekonomisk politik. Vi avvisar sådana förenklingar. Vad vi avser när vi talar om modernisering är en långsiktig evolution av sociala, ekonomiska, politiska och teknologiska åtgärder i mänskliga samhällen som syftar till avsevärda förbättringar avseende materiellt välstånd, folkhälsa, resursanvändning, ekonomisk integration, delad infrastruktur och personlig frihet.

Modernisering har befriat allt fler människor från liv i fattigdom och hårt jordbruksarbete, kvinnor från att betraktas som ägodelar, barn och etniska minoriteter från förtryck och samhällen från nyckfulla och godtyckliga styrelseformer. Den förbättrade resursanvändning som förknippas med moderna socio-teknologiska system har medverkat till att mänskliga samhällen kan uppfylla mänskliga behov med mindre resursanvändning och mindre påverkan på miljön. Produktivare ekonomier är rikare ekonomier, med större förmåga att uppfylla mänskliga behov, samtidigt som de kan avsätta mer av sitt ekonomiska överskott till icke-ekonomiska bekvämligheter som förbättrad hälsovård, större personlig frihet och fler möjligheter, konst, kultur och naturens bevarande.

Moderniseringsprocesserna är långtifrån fullt genomförda, inte ens i avancerade utvecklade ekonomier. Materiell konsumtion har bara börjat att nå sina maxvärden i de rikaste samhällena. Frikoppling av mänsklig välfärd från miljöpåverkan kommer att kräva uthålligt engagemang för teknologiska framsteg och fortlöpande evolution av sociala, ekonomiska och politiska institutioner, jämsides med de förändringar framstegen medför.

Snabbare teknologisk utveckling kommer att ställa krav på aktivt, bestämt och aggressivt deltagande av den privata sektorns entreprenörer, marknader, det civila samhället och staten. Medan vi avvisar 1950-talets planeringsmissar, förordar vi en fortsatt framträdande roll för den offentligheta sektorn vad gäller att ta itu med miljöproblem och hantera accelererande teknologisk utveckling, inklusive forskning i syfte att utveckla bättre teknologier, subventioner och andra sätt att hjälpa till föra ut dem på marknaden, samt regler för att begränsa miljörisker. Internationellt samarbete vad gäller teknologisk utveckling och teknologiöverföring är nödvändigt inom jordbruks- och energiområdena.

7.

Vi utger detta manifest med övertygelsen att både mänskligt välstånd och en ekologiskt livskraftig planet inte bara är möjliga utan också intimt förknippade med varandra. Genom att anamma de verkliga processer som redan pågår och som börjat frikoppla människans välfärd från miljöförstöring tror vi att en sådan framtid är genomförbar. Som sådan antar vi en optimistisk syn på människans förmåga och framtiden.

Vår förhoppning är att detta manifest ska bidra till en förbättring vad gäller kvalitet och inriktning på dialogen om hur miljön ska skyddas på 2000-talet. Alltför ofta har miljödiskussioner dominerats av extremer och plågats av dogmatism vilket i sin tur främjar intolerans. Vi värderar de liberala principerna demokrati, tolerans och pluralism som sådana, och vi hävdar att de är nyckelfaktorer för att åstadkomma en fantastisk antropocen. Vi hoppas att detta manifest ska föra dialogen framåt om hur vi bäst ska åstadkomma universell mänsklig värdighet på en biologiskt mångfaldig och blomstrande planet.

Translated by Tomas Tilver.